Hur jag började se min kropp med snälla ögon

PKNFYSTO4E

När jag var i tonåren var allt fel med min kropp. Jag läste veckotidningar, lärde mig att framhäva och dölja. Lärde mig om dieter och att göra situps varje morgon. Lärde mig att man inte äter för att det är gott och trevligt utan för att man måste och helst bara sådant som inte är gott. Om smink och hudvård och hårvård. Om de bästa sätten att ta bort generande hårväxt.

Det var mer som behövde döljas än framhävas. Tjocka överarmar. Putande mage. För stora bröst. Lår som gick ihop från knäna och upp. Hår överallt. De där artiklarna med ”killar som berättar vad de tycker är snyggt på tjejer” gav mig ännu mer ångest. Ingen sade någonsin något som skulle ha kunnat vara jag. De ville ha tjejer med långt och vågigt hår. Tjejer med blåa ögon. Tjejer med ”lagom” stora bröst, som en halv grapefrukt ungefär, ”de ska rymmas i handen”. Tjejer med stora ögon. Tjejer med fin hy. Tjejer som inte sminkade sig utan bara var snygga ändå. Ingen ville ha någon som var kort, tjock, storbystad, med bruna ögon och tunt hår och osynliga ögonfransar utan smink.

När jag nu tittar på bilder av mig själv som tonåring upplever jag det som så många andra också vittnar om när de tittar på bilder av sig själva. En söt, ung tjej. Inte alls ful. Men de kritiska, självhatande ögonen som jag såg mig själv med då kunde inte se det.

Sedan hände det saker. Inte över en natt utan en lång, lång process. Jag började bli feministiskt medveten. Jag slutade läsa veckotidningar. Jag läste Skönhetsmyten av Naomi Wolf. Jag läste Fettpaniken av Marie Carlsson. Jag började inse att jag var lurad. Det mesta som jag gjorde med min kropp var inte saker som jag själv valt att göra, utan saker som jag gjorde helt oreflekterat därför att det var saker som kvinnor ska göra. Jag började fundera över om jag verkligen ville ägna tid och energi åt att ta bort hår och åt att noja över om håret jag tagit bort inte syntes igen. Jag insåg att jag inte ens visste för VEMS skull jag gjorde situpsen och nekade min kropp mat. Var det för min egen skull? Varför? Vad ville jag uppnå med det? Fick det mig att må bra? Jag förstod att alla de här sakerna bara fick mig att må sämre. Att det var slöseri med tid och energi som jag kunde använda till andra, roligare och viktigare saker. Som att må bra. Att tycka om mig själv.

Idag är jag betydligt tjockare, betydligt hårigare och betydligt lyckligare. Det är fortfarande inte enkelt, det är en process som pågår och kanske kommer att pågå resten av mitt liv. Men jag gör medvetna val gällande vad jag vill göra med och hur jag vill uppleva min kropp. Jag tittar på den med snälla ögon istället för kritiska. Jag jobbar lika hårt på att älska mig själv som jag brukade jobba på att hata mig själv. Jag accepterar inte bara, jag omfamnar. Jag önskar jag kunde berätta det för henne, den olyckliga tonårstjejen. Du är fantastisk precis som du är.

Flattr this!

Feminist, antirasist, socialist. Yogi, kattmamma, kroppsaktivist. Gillar att äta och dricka gott. Pratar gärna politik och psykisk hälsa. Är gift med varannan vecka-barn och bor i hus på landet. Drömmer om att kunna jobba lagom mycket med saker som känns meningsfulla istället för att slita och släpa i arbetslinjen tills både ryggen och psyket knäcks. Basinkomst ftw. @amwiksten på Instagram

3 Comments

  • Reply October 27, 2016

    anna

    Du skriver klokt! Livsavgörande för många kvinnor idag. Ty sannerligen finns det bättre saker att göra i livet än att gå på dieter och känna sig “för tjock”. Jag har ett förslag till er på redaktionen, ni kan göra vad ni vill med det. Om man betraktar konst (som tavlor och skulpturer tex) genom tiderna så ser man väldigt ofta ett helt annat kvinnokroppsideal än det vi har idag. Något att tänka på, att man faktiskt inte i alla tider har ansett att folk smala som streck är det vackraste att skåda utan i århundraden beundrat betydligt rundare former. En period hade jag flera sådana gamla målningar (ja inte de äkta förstås utan tryck) framme för att “omvända” min egen hjärna till att se skönheten i nåt annat än pinnsmala kroppar. Det fungerade för mig, för vem vill inte se ut som Titians Venus eller nån annan av dessa sköna kvinnor. Så mitt förslag är att lyfta fram dessa gamla konstverk från antiken och framåt genom århundradena eller foton från det sena 1900-talet på kvinnor som Lillian Russell mfl. Fortsätt den goda kampen! /Anna

    • Reply November 15, 2016

      Anna Wiksten

      Tack, vad glad jag blir att höra det! Du har helt rätt, idealen har skiftat otroligt mycket genom tiderna och det är viktigt att komma ihåg. Kanske man skulle lägga upp en Pinterest board med bara gamla målningar och skulpturer att låta sig inspireras av?

  • Reply October 27, 2016

    anna

    sorry Lillian Russell levde såklart på det sena 1800-talet (dog 1920-tal) INTE 1900-talet.

Leave a Reply

Comment policy                                                                                                                                                                                     This is a fat safe zone - We will not allow any fat phobic/racist/homophobic and or misogynistic content! Further more - Be kind to each other, any offensive or mean comments will be deleted. We also want to deter you from writing anything about diets, weight loss and or "helpful" tips about health. We are not interested!                                                                                                                                           Kommentarpolicy                                                                                                                                                                              Det här är en viktfri zon. Vi kommer inte tillåta fettfobiska/rasistiska/homofobiska eller misogyna kommentarer. Vidare - Var snälla mot varandra, kränkande eller elaka kommentarer kommer raderas. Vi vill också be er att undvika kommentarer om dieter, viktnedgång eller "hjälpfulla" kommentarer om hälsa. Vi är inte intresserade!