Använd din tjocka kropp som ett vapen

posters-1472524_1280

Med den här texten firar jag ett år med Fett och det har verkligen varit ett fett år. Det här lilla jubileet till ära fick mig att tänka på min egna kroppspositiva resa som lett mig hit, och eftersom jag fått frågan ett par gånger tidigare kändes det passande att besvara den nu. Hur kom det sig att jag blev fettaktivist?

Svaret är att min motivation var – precis som den så ofta är – trotsighet.

Det kommer nog inte som en chock att det var min dåvarande-flickvän-numera-fru som först började engagera sig i den kroppspositiva rörelsen för nästan exakt tio år sedan. Vid det laget hade jag aldrig ens hört om något liknande, att man skulle kunna slippa skämmas för sitt utseende utan att först passa in i något godtyckligt skönhetsfack.

Vi hade bägge brottats med dålig självbild sedan långt innan vi lärde känna varandra och var därför väl medvetna om hur destruktiva de här tankarna var de andre. Jag hade varit med henne oräkneliga gånger då hon lämnat klädaffärer i tårar och kvällar då de negativa tankarna blev för mycket, då allt jag ville var att kunna övertyga henne om hur vacker, underbar, perfekt hon var. När hon så började anamma den här nya, positiva synen på vad skönhet och en bra kropp kan vara var jag såklart överlycklig.

Men trots det kändes det utomjordiskt främmande för mig. Hur många böcker och artiklar hon än läste och spred till mig så slog det mig aldrig att det där också kunde inkludera mig. Jag tänkte aldrig på att även hon hade hållit mig om natten när jag ville försvinna och tröstat mig när ett försök att handla kläder framkallade panikartade skamkänslor.

Jag var inte medveten om det då, men dörren till fettaktivismen var öppnad för mig. Det skulle ta några år till innan jag fick sparken i rumpan som gav mig kraften att kliva in över tröskeln och här kommer vi tillbaka till den där trotsigheten.

Ett år efter att jag tagit examen var jag fortfarande arbetslös, pank och bodde hos mina svärföräldrar medan min partner jobbade. Det var en period då jag drevs av lika delar tristess och bitterhet, vilket ledde till att jag spenderade merparten av mina dygn online på diverse forum. Ett av dessa var ett community för engelska HBTQ-killar där jag hade en oläst blogg i vilken jag spydde ur mig mina frustrationer anonymt.

Vid ett tillfälle lade jag upp en bild på mig själv från haka till midja, där jag bar en ny t-shirt. Förmodligen var jag desperat efter någon bekräftelse överhuvudtaget, om så bara för att någon random snubbe skulle komplimentera min Raveonettes-tröja. Så blev dock inte fallet, och kommentarerna fylldes av meddelanden som jag sedan dess blivit oerhört van att se:

”Det där är inte hälsosamt!”

”Fy fan vad äckligt”

”Ut och spring, fetto”

”Tror du någon vill se det där, eller?”

fett-tröja

Det var som att få alla min barndoms värsta farhågor kastade i ansiktet. Visst hade jag fått liknande kommentarer tidigare, men aldrig under så kort tid och med sådant fokus. Somliga körde hälsokortet, andra var direkt aggressiva, som att de förtjänade en ursäkt eftersom jag våldfört mig på deras ögon med min blotta existens.

Jag borde ha knäckts helt, slängt ihop laptopen och aldrig öppnat sidan igen, men det hände inte. Istället kände jag mig motstridig och hämndlysten. Om dessa engelska spännon blev så upprörda av min kropp ville jag använda den som ett vapen, som nålar i deras ögon. Jag letade fram min kamera, slet av min tröjan och tog en bild i bar överkropp.

Och sedan tog jag en till, och en till. Sedan tog jag en bild i bara kalsonger. Och en till. Sedan laddade jag upp allihopa.

Något i mig hade brustit och nu kände jag mig inte rädd för deras dömande kommentarer. Jag hade istället insett att det var de som var små och svaga, som inte kunde hantera en tjock människas kropp. Det gav mig överhanden och makten.

Här hade kanske också den här historien stannat, med mig som trollar ett gäng fördomsfulla britter. Kommentarer i bloggen var 100% negativa, men i inkorg var det raka motsatsen. Där hade jag fått ett dussin mail från andra killar som alla var uppmuntrande och uttryckte tacksamhet. Jag fattade faktiskt ingenting och jag kände mig chockad av den här oväntade responsen, men det som slog mig hårdast var att nästan varenda person avslutade sitt meddelande med samma mening: jag önskar att jag också kunde göra det du gör.

Jag tycker inte att jag är modig alls eller att jag förtjänar några medaljer för något jag gjort, men det där tände en låga i mig. För varför skulle de inte kunna göra vad jag gjorde? Det slog mig där och då hur otroligt viktigt det egentligen kan vara med representation och att en pytteliten aktion faktiskt kan ha en positiv effekt. Min kropp var ett vapen och nu hade jag en anledning att bruka det.

Det hade inte slagit mig tidigare eftersom jag inte förstod att den kroppspositiva rörelsen också kunde innefatta män. Av naturliga skäl har den ju främst drivits av och riktat sig till kvinnor, så givetvis har den ett övervägande kvinnligt perspektiv, vilket jag tror är en av anledningarna att det generellt är en så välkomnande och stödjande community.

På senare år har den könsbarriären så sakteliga börjat falla, vilket är en positiv utveckling. Problemet är att män har en tendens att bevisa hur jävligt de har jämfört med andra. Alltför många kommer in i kroppspositiva rum med en konfronterande ton och slogans som ”Män lider faktiskt också!” eller ”Det är lika svårt att vara Ken som att vara Barbie!”. Den här attityden är inte bara löjligt kortsynt, utan även destruktiv för alla inblandade.

Det sorgliga faktumet är att många killar har absorberat patriarkala ideal så mycket att de tar varje attack och kritik mot ett patriarkalt system som en direkt attack på dem personligen, vilket gör att de går in i försvarsställning. De går in i en diskussion om kroppspositivitet med målet att vinna en icke-existerande trofé genom att bevisa att de minsann lider mer än kvinnor.

Ja, det stämmer absolut att män också lider av dålig självbild och påverkas negativt av skönhetsnormer. Pojkar gråter sig också till sömns i tron att deras utseende gör de förtjänta av hat och hån, precis som medelålders män också står framför spegeln och mår skit över vad den visar.

Sanningen är att det behövs fler män som är fettaktivister, precis som det behövs folk av alla kön, etniciteter, sexualiteter och erfarenheter. Alla påverkas vi av samma skitsystem och vi behöver fler unika perspektiv och höga röster för att undervisa andra och oss själva. För alla förtjänar att må bra och känna sig accepterade, ha rätten att posta sexiga selfies på Instagram och klä sig i de snyggaste kläderna. Framför allt ska ingen behöva känna sig äcklig och oönskad.

Den viktigaste rollen vi män kan fylla är därför att föra det här budskapet till andra män. Vi kan vara synliga och välkomnande. Vi kan lyssna på deras historier, förklara att deras upplevelser och smärta är verkliga, och att de är ett symptom av en större sjukdom som påverkar alla på olika sätt. Vi kan säga till dem att de inte behöver må dåligt, att de är starka, att de har makten över sig själva och har rätten att bli accepterade av andra och sig själva. Vi kan berätta att vi tillsammans kan välta systemet som trycker ner oss alla, men att det bara går om alla knuffar från samma håll.

Spara

Flattr this!

Utvandrad skribent och modell som tror att han är nån. Bor i Birmingham med universums bästa fru, två katter och en raskt växande samling Super Mario-prylar. Har varit verksam som modell och body positive-skribent de senaste fem år, bland annat för engelska Style XL och egna bloggen One Fat Step For Man. Skriver annars om spel för FZ.se och PC Gamer. Älskar interaktiv digital underhållning, färgglada t-shirts och elektronisk musik. Tumblr: http://lesmouches.tumblr.com Instagram: rockydennis

1 Comment

  • Reply December 1, 2016

    Sara

    Tack för en inspirerande text!

Leave a Reply

Comment policy                                                                                                                                                                                     This is a fat safe zone - We will not allow any fat phobic/racist/homophobic and or misogynistic content! Further more - Be kind to each other, any offensive or mean comments will be deleted. We also want to deter you from writing anything about diets, weight loss and or "helpful" tips about health. We are not interested!                                                                                                                                           Kommentarpolicy                                                                                                                                                                              Det här är en viktfri zon. Vi kommer inte tillåta fettfobiska/rasistiska/homofobiska eller misogyna kommentarer. Vidare - Var snälla mot varandra, kränkande eller elaka kommentarer kommer raderas. Vi vill också be er att undvika kommentarer om dieter, viktnedgång eller "hjälpfulla" kommentarer om hälsa. Vi är inte intresserade!